Det väpnade våldets janusansikte

Den 24 juni 2009

Vem ska stå till svars för ett krig och vem har rätt att avgöra om ett krig är legalt eller inte? Dessa etiskt och tekniskt mycket komplicerade frågor diskuterades i New York förra veckan.

- Det är framförallt två saker som vi försöker reda ut. Det första är hur vi ska definiera det så kallade aggressionsbrottet i Romstadgan, som i praktiken är väpnat våld mot ett annat land. Det andra är när och hur Internationella brottmålsdomstolens (International Criminal Court, ICC) ska få ha rätt att döma över aggressionsbrottet, berättar Erik Wennerström, folkrättsexpert på UD:s enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter.

Den här diskussionen pågår inom ramen för en översyn av Romstadgan, som lade grunden för ICC, vilken syftar till att ställa enskilda personer till svars för krigshandlingar. ICC har sitt säte i Haag, Nederländerna.

Förhandlingarna om hur man ska definiera aggressionsbrottet har i princip pågått sedan Romstadgans födelse 1998.

- Eftersom definitionen av aggressionsbrottet kommer att påverka vad som kan betecknas som tillåten användning av våld  är det här en mycket känslig fråga, säger Erik Wennerström, som var på plats och representerade Sverige i New York.

Definitionsfrågan
Flera punkter ligger på förhandlingsbordet.

Dels behöver man precisera vilka villkor som måste uppfyllas för att en person ska kunna ställas till svars för aggressionsbrott eftersom det vanligen är någon eller några inom eliten i ett land som tar beslut om att begå våldhandlingar mot ett annat land. Att man vill komma åt enskilda individer beror helt enkelt på att ICC:s syfte är att säkerställa individers ansvar för internationella brott och inte att ställa hela länder inför rätta.

Dels behöver man precisera vilken typ av väpnat våld som ska ses som illegalt och inte.
- Vissa länder vill att alla former av väpnat våld ska vara illegalt. Det kan låta bra i en första anblick men det skulle i förlängningen kunna innebära att man fråntar möjligheten att med våld intervenera i ett land när landets regeringen begår allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna mot den egna befolkningen.
 
En annan dimension i definitionsproblematiken är ländernas olika syn på rätten till självförsvar. Hur länge bör ett land vänta tills det kan vara befogat att i försvarssyfte använda våld? Måste bomberna regna ner från himlen eller kan man få motverka ett väpnat anfall genom att anfalla själv?

- Det var dock glädjande att se att definitionsfrågan upptar allt mindre av förhandlingarna. Vi har utarbetat texter som majoriteten av de cirka hundra länderna som deltar kan gå med på, berättar Erik Wennerström.

Jurisdiktionsfrågan
Så nu återstår frågan om jurisdiktionen. Mer specifikt är själva knäckfrågan om ICC ska kunna väcka åtal på egen hand eller om den endast ska agera i någon form av samverkan med FN:s säkerhetsråd.

- Den här frågan är ännu olöst och hänsyn behöver tas både till säkerhetsrådets särskilda kompetens avseende internationell fred och säkerhet som till ICC:s oberoende och legitimitet. Andra länder menar att säkerhetsrådets inblandning kan verka hämmande och att det därför vore bättre om ICC fick agera på egen hand, berättar Erik Wennerström.

Nästa gång frågan kommer att diskuteras är i november 2009 under höstens ordinarie möte mellan de som är parter till Romstadgan och även om länderna inte är överens i alla sakfrågor är de flesta rörande överens om att göra sitt yttersta i att försöka ro förhandlingarna i hamn i tid till översynskonferensen i maj 2010.

Text: Jacob Martinsson

• Läs mer om Internationella brottmålsdomstolen på regeringens webbplats

Senast ändrat 2009-06-24