CCPR:s granskning (2006-10-25) i målet Alzery mot Sverige

Klaganden, en man född 1968, är medborgare i Egypten. Han anlände till Sverige i augusti 1999 och ansökte om asyl hos Migrationsverket. Som asylskäl angavs huvudsakligen att han riskerade tortyr i hemlandet p.g.a. sin verksamhet i ”Muslim Brotherhood”. Efter kontakt med Säkerhetspolisen (SÄPO) överlämnade Migrationsverket ärendet till regeringen. I beslut den 18 december 2001 avslog regeringen hans begäran om asyl. När det gällde risken för att klaganden skulle komma att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i Egypten hänvisade regeringen till en skriftlig garanti som inhämtats från en hög företrädare för den egyptiska regeringen. Med hänsyn till garantin fann man att det inte förelåg sådan grund för uppehållstillstånd som angavs i 3 kap. 3 § första stycket i den numera upphävda 1989 års utlänningslag. Sveriges folkrättsliga förpliktelser enligt bl.a. FN:s konvention mot tortyr m.m. föranledde ingen annan bedömning. Avvisningsbeslutet mot klaganden verkställdes av SÄPO samma dag som det fattades av regeringen. Alzery greps omedelbart vid sin ankomst till Egypten och placerades i fängsligt förvar. Han frigavs dock den 27 oktober 2003. 

Klaganden gjorde gällande inför CCPR bl.a. att han trots den lämnade garantin utsatts för tortyr i fängelset och att regeringens avvisningsbeslut och dess verkställighet därmed inneburit en kränkning av Sveriges förpliktelser enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Som skäl för sin bedömning angav CCPR i allt väsentligt följande. Sverige visste, eller borde ha vetat, att tortyr av frihetsberövade är vanligt förekommande i Egypten. Särskilt hög är risken när det gäller personer som frihetsberövats av politiska eller säkerhetsmässiga skäl. Den svenska säkerhetspolisen ansåg att klaganden varit inblandad i terroristaktiviteter och utgjorde ett hot mot nationell säkerhet. CCPR konkluderade att verkställigheten av klaganden till Egypten innebar en kränkning av artikel 7 i konventionen och att de diplomatiska garantierna, som dessutom inte innehöll någon övervakningsmekanism för att säkerställa garantiernas efterlevnad, inte räckte för att skydda klaganden mot den uppenbara tortyrrisken. Det sätt på vilket verkställigheten av avvisningen på Bromma flygplats genomfördes ansågs i sig utgöra en kränkning av artikel 7 i förening med artikel 2. Eftersom regeringens beslut verkställts så snabbt att Alzery inte på ett effektivt sätt kunnat begagna sig av den enskilda klagorätten fann CCPR att kraven enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet om den enskildes rätt till en effektiv, oberoende och opartisk omprövning inte hade uppfyllts. Vidare fann CCPR att Sverige inte hade kränkt artikel 13, då avvisningsbeslutet ansågs ha fattats i laga ordning. Vid denna utgång i ärendet fann CCPR inte skäl att pröva huruvida artikel 14 i konventionen hade kränkts.