CCPR:s granskning (2013-07-25) i målet M.I. mot Sverige

Klaganden är en kvinna, född 1985, och medborgare i Bangladesh. Hon ansökte om asyl i maj 2008 och anförde att hon vid ett återvändande riskerar förföljelse på grund av sin sexuella läggning. Migrationsverket avslog hennes asylansökan i januari 2009. Migrationsdomstolen avslog hennes överklagande i december 2009 och Migrationsöverdomstolen beslutade därefter att inte meddela prövningstillstånd. Migrationsverket har därefter i två beslut funnit att det inte föreligger verkställighetshinder. Migrationsdomstolen avslog ett överklagande av det senare beslutet och Migrationsöverdomstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

 

Klaganden har inför kommittén gjort gällande att hon riskerar att utsättas för tortyr, annan grym och omänsklig behandling m.m. vid ett återvändande till Bangladesh. Till stöd för sitt klagomål anförde klaganden samma omständigheter som inför de svenska myndigheterna, d.v.s. följande. År 2006 arrangerade hennes familj ett äktenskap med en man bosatt i Sverige. De gifte sig samma år och hon flyttade därefter till maken i Sverige. När klagandens make fick reda på hennes sexuella läggning tvingades hon att återvända till Bangladesh. Klaganden inledde en relation med en kvinna på universitetet och de bodde tillsammans till 2008 då klaganden återvände till Sverige. En islamistisk grupp hotade klaganden och kidnappade hennes partner. Klaganden är även förföljd av makens familj eftersom hon inte fullföljde sitt äktenskap. Hon greps av polisen innan hon reste från Bangladesh och utsattes för våldtäkt under tiden i häktet. Hon mår även mycket psykiskt dåligt.

 

 

 

Kommittén noterade i sitt beslut följande. Klagandens uppgifter om att hon utsatts för våldtäkt under tiden hon varit omhändertagen av bengalisk polis har inte ifrågasatts av regeringen. Klagandens sexuella läggning har varit allmänt känd även av myndigheterna i hemlandet. Kommittén konstaterar vidare att klaganden lider av depression med hög självmordsrisk, att bengalisk strafflag förbjuder homosexuella akter och att homosexuella är särskilt utsatta i bengaliskt samhälle.

 

Enligt kommittén medför sådan lagstiftning en stigmatisering av HBTQ-personer och utgör ett hinder mot utredning och sanktioner gentemot handlingar som innebär förföljelse mot HBTQ-personer. Kommittén konstaterar vidare att svenska myndigheter vid prövningen av klagandens asylskäl främst har fokuserat på motsägelser och otydligheter i klagandens redogörelse för vissa fakta. Kommittén anser dock att dessa inte är av sådan natur att de undergräver tilltron till den fruktade risken. Mot bakgrund av situationen för personer som tillhör sexuella minoriteter anser kommittén att svenska instanser inte i tillräcklig utsträckning beaktat klagandens påståenden om vad hon fått utstå i hemlandet på grund av sin sexuella läggning och särskilt av polisen där. Under sådana förhållanden finner kommittén att en utvisning av klaganden till Bangladesh skulle medföra en kränkning av artikel 7 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.