Rättigheter för nationella minoriteter

Minoritetsgrupper har i många länder inte samma möjligheter som övriga befolkningen. De tillhör ofta de fattigaste och mest marginaliserade grupperna i samhället, med den största arbetslösheten, de sämsta bostäderna och flest antal ungdomar med ingen eller oavslutad skolgång.

Minoriteter i världen
Det har beräknats att antalet nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoritetsgrupper världen över uppgår till många tusen, med långt mer än en och en halv miljard medlemmar eller mer än en fjärdedel av jordens befolkning. Staterna har ett ansvar att utan diskriminering ge personer ur minoritetsgrupperna samma rättigheter som landets övriga befolkning, till exempel till socialt skydd, utbildning, hälsovård eller kommunikation med domstolarna.

Internationella konventioner som rör skyddet av nationella minoriteter
En rad internationella dokument behandlar nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter.

I Europarådet
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter liksom stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk utvecklar skyddet för personer som tillhör nationella minoriteter och syftar till att skydda nationella minoriteters och nationella minoritetsspråks fortlevnad. Sverige verkar för att personer som tillhör nationella eller etniska, språkliga och religiösa minoriteter i alla länder ges möjlighet att på lika villkor med majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de mänskliga rättigheterna.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, SÖ 1952:35) har gjorts direkt tillämpbar i Sverige genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Läs om Europarådets rapport om nationella minoriteter i Sverige.

I artikel 14 anges att åtnjutande av fri- och rättigheter ska säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

I FN
Artikel 27 i Förenta Nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter anger att i de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, ska de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk (International Covenant on Civil and Political Rights, SÖ 1971:42).

Bestämmelsen innebär ett förbud mot diskriminering, men också en skyldighet för staten att positivt stödja minoriteternas strävanden att bevara sin särart.

Förenta Nationernas generalförsamling har 1992 i en deklaration rörande minoritetsrättigheter uttalat att dess medlemsländer ska vidta de åtgärder som behövs för att personer som tillhör minoriteter ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter utan att utsättas för diskriminering. Medlemsstaterna ska vidare skapa förutsättningar för att personer som tillhör minoriteter att utveckla sin kultur och sitt språk. Staterna bör även vidta lämpliga åtgärder för att personer som tillhör minoriteter ska ha möjlighet att lära sig sitt modersmål eller att få undervisning i modersmålet (Declaration on the Rights of Persons Belonging to National or Ethnic, Religious and Linguisitic Minorities, UN General Assembly Resolution 47/135, 18 dec. 1992, artikel 4).

I FN:s Barnkonvention
Särskilda bestämmelser rörande minoriteter och språk finns även i Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter som antogs av generalförsamlingen den 20 november 1989 (Convention on the Rights of the Child, 20 nov. 1989, SÖ 1990:20).

I artikel 30 anges att i stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en ursprungsbefolkning, ska ett barn som tillhör en sådan minoritet eller ursprungsbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Alla barn, även barn som tillhör de nationella minoriteterna, omfattas av de rättigheter som anges i konventionen.

I barnkonventionens bestämmelse rörande utbildning anges bl.a. att utbildningen ska syfta till att utveckla respekt för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden (artikel 29.1.c). Barn har således ett förstärkt skydd till det egna modersmålet som måste beaktas även i minoritetssammanhang.

Varför nationella minoriteter i Sverige?
Sveriges etniska och kulturella mångfald har en lång historisk tradition. Flera grupper som befolkat Sverige under lång tid har en uttalad samhörighet i den egna gruppen och en språklig, religiös eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. Dessa grupper, som erkänts som nationella minoriteter, har även aktivt värnat den egna gruppens kultur och språk så att dessa kulturer utgör en levande del av det svenska samhället och vårt gemensamma svenska kulturarv.

Målet med den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Målet är indelat i tre delområden; diskriminering och utsatthet, inflytande och delaktighet samt språk och kulturell identitet.

De nationella minoriteterna
Samer, som också är ett urfolk, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar är de nationella minoriteter i Sverige. Dessa minoritetsgrupper nämndes också vid namn i samband med ratifikationen av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Eftersom samerna är ett urfolk finns det även utöver minoritetspolitiken en särskild samepolitik.

Den rättsliga regleringen av de nationella minoriteternas rättigheter har de senaste åren förtydligats genom den lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2010 och gäller i hela landet.

Samtliga nationella minoriteter omnämns i den nya lagen. Det anges också att dessa grupper betraktas som nationella minoriteter i enlighet med Sveriges åtaganden enligt ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (2 §).

Allmänna bestämmelser har införts i lagen för att förtydliga samhällets ansvar. Lagen tydliggör även de nationella minoriteternas särställning i Sverige i förhållande till åtagandena i dels ramkonventionen, dels del II i minoritetsspråkskonventionen. Dessa åtaganden ska genomföras och följas i hela landet för samtliga nationella minoriteter. 

Förvaltningsmyndigheter ska, när det behövs, på lämpligt sätt informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter enligt den nya lagen om nationella minoriteter.

Förutom det som anges i språklagen ska det allmänna även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av kulturell identitet och det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.

Minoritetsspråken i Sverige
De språk som utgör nationella minoritetsspråk i Sverige är samiska (alla former), finska, meänkieli, jiddisch, romani chib (alla former). Dessa språk omfattas av Sveriges ratifikation av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. 

Förutom i lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk anges dessa språk i språklagen (2009:600, 7 §), som trädde i kraft den 1 juli 2009. Vidare anges i språklagen att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken (8 §). Den som tillhör en nationell minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket (15 §). Det allmänna ansvarar för att den enskilde ges tillgång till sitt minoritetsspråk (15 §)

Strategi för de nationella minoriteterna
I juni 2009 antog Sveriges riksdag propositionen Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de nationella minoriteterna. Den nya strategin genomförs från och med januari 2010.

Syftet med strategin är bl.a. att ta ett samlat grepp om minoritetsfrågorna genom att förtydliga de minoritetspolitiska målen, tydliggöra statliga och kommunala myndigheters ansvar samt införa ett system för uppföljning.

Strategin innehåller åtgärder för att säkerställa en bättre efterlevnad av Europarådets minoritetskonventioner, bättre följa upp genomförandet av minoritetspolitiken, motverka diskriminering av, och utsatthet för, de nationella minoriteterna, stärka de nationella minoriteternas egenmakt och inflytande, samt främja bevarandet av de nationella minoritetsspråken.

Nationella minoriteters inflytande och uppföljning av lagen
De nationella minoriteternas förbättrade möjligheter till inflytande är av avgörande betydelse för att synliggöra gruppernas behov i samhället och en förutsättning för att Sverige ska kunna leva upp till åtagandena i minoritetskonventionerna. Regeringen har i den minoritetspolitiska strategin gjort bedömningen att de åtgärder som hittills vidtagits inte är tillräckliga för att säkerställa inflytande och har därför vidtagit ett antal åtgärder för att stärka minoriteternas inflytande.

Förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor (5 § lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk). Det är särskilt viktigt med en fungerande dialog i kommunerna, eftersom många viktiga beslut som rör de nationella minoriteterna fattas på lokal nivå.

Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget har sedan den 1 januari 2010 i uppdrag att följa upp efterlevnaden av lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk som ett led i arbetet med regeringens strategi för de nationella minoriteterna. Sametinget och Länsstyrelsen har även ett uppdrag att sprida kunskap om Sveriges internationella åtaganden gentemot de nationella minoriteterna bland berörda myndigheter, organisationer och personer. 

Sedan 2010 har ett flertal nya kommuner och landsting ansökt om, och därefter beviljats av regeringen, att bli förvaltningsområde för finska, samiska eller meänkieli. I de så kallade förvaltningsområdena för samiska, finska respektive meänkieli råder ett förstärkt skydd.

De nationella minoritetsspråken

De nationella minoritetsspråken i Sverige är samiska (alla former), finska, meänkieli, jiddisch och romani chib (alla former). Dessa språk omfattas av Sveriges ratifikation av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. 

Klicka på språken nedan för att läsa Rekomendationerna från Europarådet vad gäller den fjärde övervakningscykeln om europeiska stadgan om landsdels eller minoritetsspråk på:
romani arli
finska
jiddish
lulesamiska
meänkieli
sydsamiska
nordsamiska
kelderash

Nyheter