Frågor & svar

Här får du svar på dina frågor!

Klicka på frågan nedan för att läsa svaret.

  • För vem gäller de mänskliga rättigheterna?

    Information om vem som omfattas av de mänskliga rättigheterna hittar du här

  • Vilka är de mänskliga rättigheterna?

    "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter." Så inleds FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. De rättigheter som inryms i den allmänna förklaringen innehåller, enkelt uttryckt

    1. de grundläggande friheterna, såsom rätten att hysa eller uttrycka åsikter, att utöva en religion, att bilda eller gå med i en organisation eller att anordna möten
    2. rätten till skydd mot övergrepp, till exempel rätten att inte bli godtyckligt arresterad eller utsättas för tortyr
    3. rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven, till exempel rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, till hälsovård och till utbildning.

    De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation. Rättigheterna gäller alla människor, utan åtskillnad. De är också odelbara, det vill säga de är beroende av varandra och har ingen inbördes rangordning.

    Rättigheterna har under åren slagits fast och utvecklats i ett antal internationella överenskommelser.

    Mer infomation om vilka de mänskliga rättigheterna är hittar du här

  • Hur väljs rådets medlemmar och hur lång är mandatperioden?

    Rådet kommer att ha 47 medlemmar, som väljs för tre år. Valet sker i FN:s generalförsamling. Det första valet skedde den 9 maj 2006 i New York. Alla FN:s medlemsstater är valbara till rådet men vid valet av medlemmar skall särskild vikt fästas vid hur kandidaterna bidragit till att främja och respektera de mänskliga rättigheterna samt om de gjort särskilda åtaganden på MR-området (s k pledges).

    De 47 platserna ska fördelas mellan de fem geografiska grupperna i FN.

    Denna praxis är mycket vanlig i olika FN-organ (även expertorgan). Sverige motsatte sig aldrig att det skulle råda geografisk fördelning mellan medlemmarna i det nya rådet. Sverige arbetar med de mänskliga rättigheterna utifrån förståelsen att alla mänskliga rättigheter är universella och odelbara - inställningen är att det inte skulle finnas någon vits med att ha ett organ i ett internationellt forum, som skall arbeta med hela världen som arbetsfält, där inte geografisk representation från hela världen är tillförsäkrad.

    För inval till rådet krävs stöd av en absolut majoritet av FN:s medlemmar. Det innebär att en majoritet av FN:s samtliga medlemmar aktivt måste närvara vid valet och rösta ja för att en kandidat skall bli invald. Eftersom det finns 191 medlemmar i FN behöver man med andra ord minst 96 ja-röster för att bli invald.

  • Var hålls MR-rådets möten och vem får delta?

    Rådets första möte ägde rum den 19-30 juni 2006 i Genève, som är den plats där rådet har sitt säte. Enligt ett beslut som togs i generalförsamlingen skall rådet hålla åtminstone tre sessioner per år om sammanlagt minst tio veckor. Därutöver kan rådet sammankallas med kort varsel för att ta sig an brådskande MR-situationer. Enskilda organisationer skall ges samma rätt till deltagande som de hittills haft inom ramen för kommissionen för mänskliga rättigheter.

    Läs mer på MR-rådets webbplats

  • Vad är mänskliga rättigheter?

    Rättigheterna tillhör individen och staten ska se till att de respekteras.

    De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan staten och enskilda människor. De mänskliga rättigheterna innebär därför att  statens makt över individen begränsas, och slår samtidigt fast att staten har skyldigheter gentemot individen. 

    De mänskliga rättigheterna gäller för alla och envar, oavsett kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, politisk uppfattning, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. 

    De mänskliga rättigheterna innebär att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation.

    Läs mer om de mänskliga rättigheterna

  • Får rättigheterna begränsas?

    De mänskliga rättigheterna gäller i princip alltid. Vissa av reglerna om mänskliga rättigheter innehåller emellertid bestämmelser som gör det möjligt för stater att under vissa förutsättningar och på vissa villkor inskränka den enskildes rätt att utöva eller åtnjuta rättigheterna. Det gäller till exempel de olika opinionsfriheterna (tanke-, samvets-, yttrande-, åsikts-, förenings- och församlingsfrihet).

    En rättighet kan begränsas om det görs genom lag och om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till vissa faktorer såsom den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter. Brottet hets mot folkgrupp är ett exempel på där svensk lagstiftning begränsar den enskildes yttrandefrihet för att skydda en annan enskilds rättighet.

    Vissa rättigheter får dock aldrig inskränkas. Exempelvis får man enligt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och enligt Europakonventionen aldrig inskränka individens skydd mot att utsättas för tortyr.

    När det gäller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna ger FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter utrymme för att förverkliga dem successivt allteftersom landets resurser gör det möjligt. Ingen diskriminering får ske i människors tillgång till dessa rättigheter.

  • Vem bestämmer vilka de mänskliga rättigheterna är?

    Rättigheterna har skapats gemensamt av staterna, dvs länderna och deras regeringar.

    I regel är det inom ramen för olika internationella organisationer som FN och Europarådet som rättigheterna tecknats ned. Enskilda organisationer, t ex Rädda barnen, är ofta viktiga påtryckare och samtalspartner till staterna. 

    Men det är länderna som formellt antar de internationella dokument där rättigheterna slås fast.

    Förenta nationerna
    Inom FN:s ram har det under åren utarbetats en rad dokument som behandlar mänskliga rättigheter. År 1948 kom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och 1966 konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 

    FN har sedan utarbetat flera andra konventioner, bland annat om förbud mot tortyr, rasdiskriminering och om diskriminering mot kvinnor samt om barnets rättigheter. 

    Europarådet i Strasbourg
    Samtidigt med utvecklingen av FN:s system för att främja mänskliga rättigheter har regionala system vuxit fram i olika delar av världen. I Europa finns till exempel en europeisk konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Den är numera lag i Sverige. 

    Regionala människorättskonventioner finns också i Afrika och Amerika.

    Läs mer om FN och Europarådet under Vem gör vad?

  • Vilka internationella organisationer arbetar med de mänskliga rättigheterna?

    Förenta Nationerna (FN) är den viktigaste globala aktören när det gäller de mänskliga rättigheterna.

    Inom FN finns ett antal organ som arbetar med specifika frågor om de mänskliga rättigheterna, exempelvis, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (UNHCHR), FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), FN:s kvinnofond (UNIFEM), FN:s barnfond (UNICEF) och Internationella arbetsorganisationen (ILO).

    Andra viktiga internationella organisationer i arbetet för mänskliga rättigheter är Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europeiska unionen (EU). 

    Även internationella enskilda organisationer, som till exempel Amnesty International, Human Rights Watch och Rädda Barnen spelar en viktig roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna.

    Läs mer om internationella organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter

  • Vad händer om de mänskliga rättigheterna inte respekteras?

    Det är enbart stater som internationellt kan ställas till svars för kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

    De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan staten och enskilda. Staten ska se till att individens rättigheter tillgodoses. Det betyder bland annat att det enbart är stater som internationellt kan ställas till svars för kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

    Varje land har ett ansvar att se till att de mänskliga rättigheterna omsätts i praktiken genom ett fungerande rättsväsende, lagstiftning, undervisning, socialt stöd, med mera. Om en kränkning av de mänskliga rättigheterna sker är det i första hand den aktuella statens ansvar att se till att den enskilde får upprättelse. Men de mänskliga rättigheterna är en internationell angelägenhet och det är därför fullt legitimt för andra stater att framföra åsikter om och försöka påverka situationen i olika länder där rättigheterna kränks. Ett sådant tillfälle är exempelvis när FN:s råd för mänskliga rättigheter har möte.

    Till FN:s sex centrala konventioner (se även frågan "Vilka är de centrala överenskommelserna om de mänskliga rättigheterna") om mänskliga rättigheter har särskilda övervakningskommittéer knutits. Kommittéerna granskar staternas tillämpning av konventionerna och kan i vissa fall även utreda klagomål från enskilda. Att en kommitté har uttalat att en stat gjort sig skyldig till en kränkning av de mänskliga rättigheterna kan innebära en stor internationell prestigeförlust.

    I Europa och i Amerika har staterna enats om att skapa internationella domstolar som efter klagomål från enskilda avgör om en kränkning av de mänskliga rättigheterna ägt rum. Europadomstolen i Strasbourg är ett exempel. Domstolarnas domar är bindande för staterna. Det innebär att staten är skyldig att rätta sig efter domen, till exempel genom att ändra nationell lagstiftning eller betala ut skadestånd till den som har utsatts för en kränkning.

    Enskilda individer, organisationer, företag och andra som lever och verkar inom staterna är skyldiga att under landets lagar respektera andra människors rättigheter. När någon som inte företräder staten bryter mot de begränsningar av handlingsfriheten som gäller i staten ska detta därför i första hand ses som ett brott mot landets lagstiftning, även om lagen ger uttryck för de mänskliga rättigheterna.

    Därutöver har krigstribunaler upprättats på FN:s initiativ, för att åtala och döma personer som begått brott mot mänskligheten i Rwanda, forna Jugoslavien och Sierra Leone. Vidare har en permanent internationell brottsmålsdomstol nyligen inrättats vars syfte är att döma för brotten folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i de fall brottet inte utreds eller en förbrytare inte åtalas i en stat.

  • Hur övervakas de mänskliga rättigheterna?

    FN:s råd för mänskliga rättigheter och kommittéer inom FN och Europarådet är exempel på övervakningen av hur länderna följer de konventioner som de undertecknat. Det finns också internationella domstolar som tar sig an konkreta fall. Enskilda organisationer, t ex Amnesty, är också viktiga övervakare.

    FN har antagit sex centrala konventioner om mänskliga rättigheter. För att övervaka respekten för dem har staterna i flera fall skapat en kommitté knuten till en viss konvention. 

    Kommittéerna består av experter som utses av staterna. Övervakningen innebär normalt att kommittén granskar rapporter från staterna om tillämpningen av konventionen. 

    Klagomål från enskilda personer
    I vissa fall kan kommittén också utreda klagomål från enskilda om kränkningar av konventionens rättigheter. Kommittéerna har inte makt att tvinga staterna att följa besluten, men ett beslut av en kommitté om att en stat gjort sig skyldig till en kränkning av de mänskliga rättigheterna kan innebära en stor internationell prestigeförlust. 

    Europadomstolen och inter-amerikanska kommissionen
    I två regioner i världen har staterna enats om att skapa internationella domstolar som genom bindande beslut avgör om en kränkning av de mänskliga rättigheterna ägt rum. Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna kan på initiativ av enskilda personer ta upp fall av påstådda kränkningar av den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna med tilläggsprotokoll. 

    På den amerikanska kontinenten kan enskilda personer vända sig till den inter-amerikanska kommissionen, som i sin tur kan gå vidare med ett fall till den inter-amerikanska domstolen. Även i Afrika finns en kommission som enskilda kan vända sig till för att klaga över påstådda människorättskränkningar. 

    FN:s MR-råd
    Också om staterna inte skrivit på någon konvention om mänskliga rättigheter finns möjlighet att granska deras agerande. Inom FN:s ram spelar rådet för mänskliga rättigheter en central roll för att följa upp de mänskliga rättigheterna i ett enskilt land. Sverige anser att det är legitimt för varje stat som är medlem i FN att reagera mot att andra länder kränker de mänskliga rättigheterna. Arbetet för de mänskliga rättigheterna är ett av FN:s mål och därmed ett gemensamt ansvar för medlemsstaterna. 
    Läs mer om MR-rådets granskningar av enskilda länder

    Internationella domstolar
    På FN:s initiativ har även krigstribunaler upprättats för att åtala och döma personer som begått brott mot mänskligheten, t ex i Rwanda och i forna Jugoslavien. 

    Det finns också en permanent internationell brottsmålsdomstol vars syfte är att döma brott mot mänskligheten i de fall förbrytare inte åtalas av en nationell domstol. 

    Enskilda organisationer
    Även enskilda organisationer har en viktig roll när det gäller att övervaka och påtala kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
    Läs mer under Vem gör vad?

  • Vad innebär skyddet mot diskriminering?

    Information om skyddet mot diskriminering hittar du här

  • Vad innebär de medborgerliga och politiska rättigheterna?

    Den grupp av mänskliga rättigheter som kallas medborgerliga och politiska rättigheter innefattar ett skydd mot ingrepp av olika slag från statsmakternas sida samt skydd mot maktmissbruk eller godtycke vid myndighetsutövning.

    De här rättigheterna har sitt ursprung i de olika rättighetsförklaringar som antogs i England under 1600-talet, i Nordamerika under 1700-talet i samband med frigörelsen från England och i Frankrike under franska revolutionen. Rättigheterna återfinns i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 och har vidareutvecklats i juridiskt bindande konventioner.

    De medborgerliga och politiska rättigheterna innefattar bland annat:
    – Rätt till livet
    – Förbud mot tortyr
    – Förbud mot slaveri och tvångsarbete
    – Rätt till frihet och säkerhet
    – Rätt till en rättvis rättegång och effektivt rättsmedel
    – Skydd för privat- och familjeliv; rätt till likställdhet mellan makar
    – Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet
    – Yttrandefrihet
    – Förenings- och mötesfrihet
    – Skydd för egendom
    – Rätt till undervisning
    – Rätt till fria val
    – Förbud mot diskriminering

  • Vilka rättigheter har barn och unga?

    Information om barnets rättigheter hittar du här

  • Vad innebär de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna?

    De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna täcker in ett brett spektrum av en människas liv och vardag. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 var ett av de första dokumenten som behandlade dessa rättigheter. De återfinns också i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966.

    De rättigheter som definieras i FN-konventionen är bland annat rätten till social trygghet, till utbildning, till bästa uppnåeliga hälsa, till en tillfredsställande levnadsstandard, att vara tryggad från hunger, skyddet för familjen, rätten till arbete och till vila och fritid.

    Staterna har ett ansvar att till fullo utnyttja alla tillgängliga resurser för att alla konventionens rättigheter ska förverkligas. Det gäller oavsett om resurserna är inhemska eller kommer från utvecklingssamarbeten.

    De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna ses på sina håll mer som ambitioner än som verkliga rättigheter. Det finns emellertid ingen anledning att behandla dessa rättigheter som mindre viktiga än de medborgerliga och politiska rättigheterna. FN har poängterat vikten av att de olika rättigheterna ses som samverkande och delar av samma helhet. Ett mänskligt liv i värdighet förutsätter att alla rättigheter respekteras.

  • Vilka rättigheter har minoriteter och ursprungsbefolkningar?

    Information om rättigheter för minoriteter och urfolk

  • Är diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet ett brott mot de mänskliga rättigheterna?

    De mänskliga rättigheterna gäller alla människor, utan åtskillnad. Ingen får diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter. Staterna har ett ansvar för att utan diskriminering ge personer som tillhör en etnisk eller religiös minoritet samma rättigheter som landets övriga befolkning. Staten ska ansvara för att rättigheterna omsätts i praktiken genom ett fungerande rättsväsende, lagstiftning, undervisning, socialt stöd, med mera.

    Läs mer om rätten att inte bli diskriminerad

  • Är diskriminering av personer med funktionshinder ett brott mot de mänskliga rättigheterna?

    Ja, de mänskliga rättigheterna gäller alla människor utan åtskillnad. Ingen får diskrimineras eller hindras från att åtnjuta sina rättigheter. FN:s allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna inleds med ”Alla människor är födda fria och lika värde och rättigheter. Varken listan på diskrimineringsgrunder i den allmänna förklaringen, i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter respektive konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter eller Europakonventionen om mänskliga rättigheter är uttömmande. Även andra grunder som till exempel funktionshinder kan därför omfattas av artiklarna . Bland annat har FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter beskrivit hur handikapperspektivet bör beaktas i genomförandet av konventionen. Det enda internationellt juridiskt bindande instrument som uttryckligen nämner funktionshinder som diskrimineringsgrund är FN:s konvention om barnets rättigheter.

    I december 1993 antog FN:s generalförsamling standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder delaktighet och jämlikhet. Grunden för standardreglerna är bland annat de ovan nämnda internationella reglerna om mänskliga rättigheter. Standardreglerna är avsedda att vara normbildande och innebär ett moraliskt och politiskt åtagande från staternas sida att anpassa samhället till människor med funktionshinder.

    I Sverige är den nationella handlingsplanen för handikappolitiken "Från patient till medborgare" en del i utvecklingen för att uppfylla detta åtagande.

    I regeringsformen slås fast att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av bland annat funktionshinder. Dessutom finns lagen om likabehandling av studenter i högskolan, lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder och lagen om förbud mot diskriminering. Handikappombudsmannen kan föra den enskildes talan i tvister om tillämpningen av lagarna.

    FN:s standardregler
    Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken 

    Läs mer om rätten att inte bli diskriminerad

  • Vad gör Sverige för att öka respekten för de mänskliga rättigheterna i världen?

    Att främja och öka respekten för de mänskliga rättigheterna är en prioritet inom svensk utrikespolitik. Sverige använder flera kanaler och olika verktyg för att på olika sätt bidra till skyddet för de mänskliga rättigheterna. Politiken ska vara konsekvent och resultatinriktad och genomsyra utrikespolitiken som helhet.

    Arbetet sker bland annat genom att Sverige:
    – inom ramen för FN och andra internationella organisationer medverkar till att utveckla organisationernas och det internationella samfundets möjligheter att slå vakt om de mänskliga rättigheterna

    – fäster uppmärksamhet på situationen för de mänskliga rättigheterna i enskilda länder i offentliga uttalanden

    – för de mänskliga rättigheterna på tal i kontakter med andra länder och vid behov uppvaktar landets myndigheter för att påtala kränkningar av de mänskliga rättigheterna

    – bidrar till att stärka andra länders kunskaper om, och kapacitet att skydda, de mänskliga rättigheterna via utvecklingssamarbetet.

  • Vem arbetar med de mänskliga rättigheterna i Sverige?

    Information om vem i Sverige som arbetar med mänskliga rättigheter hittar du här

  • Kränks de mänskliga rättigheterna i Sverige?

    I Sverige är skyddet för de mänskliga rättigheterna starkt om man jämför med många andra delar av världen men kränkningar förekommer även här. Ett av de viktigaste problemen som Sverige arbetar med är olika former av diskriminering.

    Sverige har vid ett flertal tillfällen fått kritik från FN:s övervakningskommittéer för brott mot de mänskliga rättigheterna. FN:s rekommendationer, som är svar på de rapporter som Sverige skickat in till FN, hittar du här på webbplatsen.

    Som enskild i Sverige kan man klaga till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg om man redan har försökt få sin sak prövad här i landet. Sverige har flera gånger fällts för brott mot den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna. Domarna mot Sverige finns återgivna som sammanfattningar på svenska här med länkar till domarna i fulltext.

    Vidare nämns Sverige i Amnestys årsrapport som ett av 152 länder i världen där brott mot de mänskliga rättigheterna sker eller har skett.

  • Vad görs i Sverige för att öka respekten för de mänskliga rättigheterna?

    I Sverige arbetar många aktörer för att öka respekten för de mänskliga rättigheterna (Regering, riksdag, kommunala och statliga myndigheter, domstolar, ombudsmän, kommuner, organisationer och religiösa samfund är bara några exempel). Inom regeringen har olika statsråd och ministrar olika ansvarsområden. Exempelvis har socialministern det övergripande ansvaret för att se till att Barnkonventionen respekteras.

    En nationell handlingsplan
    Handlingsplanen togs fram av regeringen i samarbete med över 400 olika aktörer i det svenska samhället. Såväl enskilda organisationer, myndigheter, ombudsmännen som enskilda personer deltog i arbetet. Det långsiktiga målet är att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. För att uppnå detta mål kommer regeringen att öka kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna, förbättra samordningen av arbetet för de mänskliga rättigheterna och på andra sätt främja de mänskliga rättigheterna.

    Diskrimineringsombudsmannen
    En annan viktig aktör är diskrimineringsombudsmannen (DO) som arbetar mot diskriminering som har samband med kön, könsidentitet eller könsuttryck, etniskt tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. DO tar även emot klagomål från enskilda individer som upplever att de blivit diskriminerade.
    Läs mer på Diskrimineringsombudsmannens webbplats

  • Vad kan jag göra om jag vill arbeta för de mänskliga rättigheterna?

    Det finns många olika sätt att engagera sig för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna. Ett sätt är att gå med i en enskild organisation såsom Amnesty, ECPAT, svenska FN-förbundet, Rädda Barnen med flera. Ett annat sätt är att direkt engagera sig som exempelvis kontaktperson för en person med funktionshinder, arbeta hos någon kvinnojour, BRIS eller liknande.

    Det är även viktigt att se till sin egen vardag, i skolan, i hemmet eller på arbetet - hur kan man som individ bidra till att mänskliga rättigheter inte kränks? En vanlig kränkning i vardagen är till exempel diskriminering av minoriteter, människor med utländsk härkomst, funktionsnedsatta, homosexuella med flera. Det kanske skulle vara bra med en utbildning eller temadag på din skola eller arbetsplats om mänskliga rättigheter?

  • Vart vänder jag mig om mina mänskliga rättigheter kränks?

    Svenska staten har ett ansvar för att dess internationella åtaganden på området mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning. De mänskliga rättigheterna finns därför inskrivna i våra svenska lagar. Om en kränkning sker av de mänskliga rättigheterna är det i första hand den aktuella statens ansvar att se till att den enskilde får upprättelse.

    I Sverige kan en enskild som anser att staten har kränkt hans eller hennes rättigheter vända sig antingen till polis, åklagare eller domstol eller till den ombudsman som är aktuell beroende på vad saken gäller. Enskilda personer som försökt få rättelse till stånd inom Sverige genom att utnyttja alla de möjligheter som finns att överklaga myndigheters och domstolars beslut kan gå vidare med ett klagomål till Europadomstolen i Strasbourg. Klagomålet måste avse en kränkning som drabbat klaganden personligen och det måste röra en rättighet som anges i Europakonventionen eller i något av tilläggsprotokollen. Klagomålet kan inte rikta sig mot en enskild person eller organisation utan måste rikta sig mot en stat och det måste avse en fråga som staten kan hållas ansvarig för.

    Läs mer på sidan Om mina mänskliga rättigheter kränks

  • Var hittar jag mer information om de mänskliga rättigheterna?

    Det finns många aktörer som tillhandahåller information om de mänskliga rättigheterna.

    På den här webbplatsen hittar du bland annat följande information:
    - fakta om de olika rättigheterna
    - Sveriges rapportering till olika internationella organ om mänskliga rättigheter i Sverige
    - rapporter om situationen för de mänskliga rättigheterna i världens länder

    I webbplatsens dokumenarkiv finns dessutom de internationella konventionerna på svenska. Där hittar du också dokument som rör den internationella granskningen av Sveriges arbete med de mänskliga rättigheterna.

  • Var hittar jag de mänskliga rättigheterna i svensk lag?

    I Sveriges grundlag, regeringsformen (RF) slås fast att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet samt att det allmänna ska motverka diskriminering av människor.

    I Sverige skyddas de mänskliga rättigheterna främst genom tre grundlagar; regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Tryckfriheten har varit grundlagsskyddad allt sedan 1700-talet och denna rättighet har äldst anor i Sverige. 

    Skydd mot diskriminering och stöd för social trygghet
    I första kapitlet regeringsformen slås fast att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet samt att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. Vidare anges att det allmänna särskilt ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö.

    I regeringsformens andra kapitel finns bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Där framgår att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han eller hon med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Lag eller annan föreskrift får inte heller innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt.

    Speciallagar och föreskrifter
    Vid sidan om grundlagarna finns även många speciallagar och föreskrifter som är av praktisk betydelse för den enskildes fri- och rättigheter. Detta gäller för en rad olika regler som berör till exempel hälso- och sjukvård, socialtjänst, kriminalvård, skydd mot olika former av diskriminering, skola och rättegångar. 

    Europakonventionen
    Sedan 1995 är också den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) inkorporerad i svensk lag och gäller därmed i sin helhet som svensk lag. 

    Annars är det vanligast att internationella konventioner transformeras till svensk lag, det vill säga att svensk lag omarbetas så att den uppfylla villkoren i konventionstexten.
    Läs mer om Europakonventionen och Europadomstolen i Strasbourg

    Läs mer om mänskliga rättigheter i Sverige

  • Vilka är de centrala konventionerna om de mänskliga rättigheterna?

    De centrala konventionerna om mänskliga rättigheter finns att läsa här